Med gott självförtroende och en bra känsla i kroppen så satte jag mig som regerande mästare vid bordet med vandringspokalen vid sidan om mig och jag hade inga andra planer än att jag skulle få ta med mig den hem ännu en gång.
Det där goda självförtroendet och den där bra känslan i kroppen försvann dock jävligt fort och bara efter halva andra matchen så funderade jag på att göra en Calle Halfvarsson, bryta och åka hem.
Jag bet ändå ihop och stannade till slutet där jag då fick lämna över pokalen till Eklund som till slut stod där som en värdig segrare i årets sista turnering och där jag själv fick nöja mig med en skämmig bottenplacering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar