Jag vet inte om man är dum i huvudet som match efter match sitter och har en förhoppning om seger för att sen ännu en gång krypa ner i sängen sur och bitter för att det inte gått vägen.
Personligen så är det två fotbollslag som jag har närmast hjärtat och det är AIK och Landslaget och inget av dessa visar just nu upp ett spel som är acceptabelt och på en nivå som man måste göra.
Den här kvällen så var det Österrike borta som gällde för Landslaget och även om det inte var en måste-match så var det ändå nästintill. Dom första 20 minuterna kändes ändå bra, Nilsson Lindelöf satte huvudet till bollen tidigt i matchen som var ytterst nära att gå in bakom den Österrikiske målvakten men hemmalaget jobbade sig in i matchen och tog sen över helt och hållet, det går knappt att räkna alla målchanser dom vaskade fram och hade inte Robin Olsen gjort en match i yppersta världsklass så hade vi förlorat med 4-5 mål. Om jag skulle ha varit Robin Olsen så skulle jag efter matchen ha varit riktigt jävla besviken och förbannad på lagets backlinje som inte hjälpte honom någonting utan mest stod och tittade på motståndarna och då har vi ändå där en lagkapten som till vardags spelar i United.
Skillnaden mellan Österrike och Sverige vid ett anfall var att Österrikarna tog sig upp till det svenska målområdet på några sekunder medan Sverige lunkade omkring, spelade i sidled och bakåt för att sen när dom väl kom fram möta ett kompakt försvar som ju hade haft all tid i världen att samla ihop sig.
Som vanligt så bytte ju Janne Andersson in nya spelare alldeles för sent också, dom hade ju ingen som helst tid att stå för någon förändring.
När Österrike gjorde sitt andra mål så stängde jag av TV:n bara för att ännu en gång somna i vredesmod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar