https://lellesonsfilm.blogspot.com/2024/06/sa-gar-det-till-i-krig-1926.html
Dom här sidorna är en form av dagbok där jag delar med mig om det mesta i och runtomkring mitt liv, min familj och vänner, resor, böcker jag läst, filmer jag sett, sport, whisky och öl jag druckit och så en hel del foton och en massa gnälliga åsikter om det mesta.
Vi började kolla på serien The Great och hann med två avsnitt innan den första semifinalen mellan Spanien och Frankrike började. Frankrike gick ut hårt och gjorde mål ganska tidigt men Spanien som ju varit det absolut bästa laget under den här EM turneringen vände och vann till slut med 2-1, helt rättvist.
Efter att ha lämnat ett meddelande på Vårdcentralens telefonsvarare tidigare under dagen så ringde en sjuksköterska upp vid 12-tiden och då jag ganska upprörd förklarade mitt ärende så sa hon att dom minsann visst skickat iväg en remiss redan den 25 juni. Vart den hade tagit vägen hade hon dock inte en aning om.
När jag frågade hur vi skulle gå vidare nu så svarade hon att det är väl bäst att en ortoped får titta på knäet. Jaha, alltså ännu en person som ska klämma och känna på det knä där redan flera stycken har gjort samma sak.
Mitt förtroende för sjukvården är inte på topp, det kan jag ärligt säga!
Det var en fin morgon, i alla fall vid den tiden vi var uppe men det skulle tydligen bli sämre på eftermiddagen sa dom på nyheterna. Jag brydde mig inte om vädret så mycket, jag hade andra saker att tänka på. Skulle ju försöka få tag på någon på Vårdcentralen Marieberg och fråga vart den där remissen tagit vägen som dom skulle ha skickat för över två veckor sedan.
Har väntat i över två veckor på att någon ska ringa och komma med något nyhet om vad som ska hända med mitt trasiga knä. Den här morgonen hängde jag på telefonlåset, ringde både till Motala Lasarett och Linköpings Sjukhus och berättade att Vårdcentralen Marieberg skulle ha skickat en remiss redan den 18:e juni.
Svaret jag fick var att ingen hade fått något sådant brev från Vårdcentralen.
Jag trodde inte detta var sant, allting rasade och det var som att börja om på noll igen. Jag försökte få tag i någon på Vårdcentralen men fick bara till svar att deras telefontid för dagen var full och att jag skulle återkomma dagen efter.
Skjutsade Marie till jobbet och då passade vi på att släpa en full Ullareds-kasse med kläder och skor till bilen som jag sen åkte förbi och slängde i återvinningen på vägen tillbaka. Marie hade tömt en hel del ur garderoberna igår och när jag kom hem denna morgon så rensade jag ur mina garderober ordentligt. Alla T-shirt och skjortor som jag aldrig mer kommer att kunna ha åkte ner i påsar, inget mera sparande nu och inget mera sånt där jävla skitsnack om att går man bara ner lite i vikt så kommer denna att passa...
Måndag morgon och jag måste den här dagen försöka få kontakt med lasarettet här i Motala och sjukhuset i Linköping för att försöka få någon information om vad som ska ske med mitt knä. Jag är förbannat trött på att sitta här och knappt kunna röra på mig. Det tar en evighet att bara ta sig ned och upp för trapporna.