Hopp och förtvivlan var två ord och två känslor som följde oss svenskar i 88 minuter i den här avgörande matchen mot Polen men som sen förvandlades till eufori när domaren sen blåste av kampen. Redan i höstas så var ju Landslaget uträknat, dom var inte då i VM och det fanns inte ens en tanke på att dom skulle trolla sig dit och en ny Förbundskapten skulle ju knappast ändra på den saken.
Men...Trots alla skador och ett spel där det fanns mycket mer att önska så lyckades dom ändå på ett outgrundligt sätt nu ta sig till VM som bara för två veckor sedan kändes oändligt långt borta.
Vi satt fyra stycken här hemma och kollade på matchen. Jag, Joel och dom två äldsta barnbarnen och det var nog ingen som hade någon röst kvar när slutsignalen ljudit.
Som sagt så spelade inte Sverige speciellt bra men det är någonting jag nu inte bryr mig ett dugg om utan istället enbart ser fram emot en riktigt najs sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar