Denna fredag var verkligen en mörk dag för oss som älskar längdskidåkning både med och utan vapen.
Killarna hade ju först en VM-stafett att ta itu med och innan start så snackades det om medalj både från kommentatorer, experter och skidåkarna själva. Det lät verkligen bra, detta kunde kanske bli spännande.
Johan Häggström startade och han gjorde det helt okey, Jens Burman tog över och gjorde kanske säsongens bästa race och vi var fortfarande med i toppen även om både Finland och Norge då redan avgjort och försvunnit i fjärran. William Poromaa skulle väl enligt plan trycka på ordentligt och spräcka klungan som slogs om bronspengen men lyckades inte med detta och även om Calle sen var med däruppe första varvet så tog han helt slut sen och gled uppgiven in över mållinjen som sexa.
Alla åkarna var otroligt besvikna, speciellt dom två som kanske gjort sämst ifrån sig Poromaa och Calle som skyllde på allt och alla. Vi är så pass bra så att vi ska vara däruppe bland dom tre sa Poromaa.
Näe, tyvärr är ni inte så bra. Ni är fan inte bättre än den placeringen ni kom in på, försök att fatta detta. Ni kan skylla på vad ni vill men ni har inte det som behövs så är det bara.
Besviken så satte man sig sen för att titta på tjejernas Världscuptävling i skidskytte från Tjeckien. När det handlar om skidor så brukar man ju alltid kunna lita på tjejerna när killarna misslyckas.
Inte denna dag dock. Det var nog det sämsta lopp jag någonsin sett ett svenskt kvinnligt landslag göra i skidskytte.
Med tanke på denna dag i spåren så kan det ju nu framöver bara bli bättre för sämre kan det knappast gå.
